Retournez au galop, coursiers aux pieds de flamme..
Skrevs den 14 oktober 2009 kl 13:30:40
..Så börjar en av Julias monologer, på franska. Texten är så
fin, så fin, men jag känner mig lätt väldigt fånig när jag ska
försöka mig på att spela på franska. Därför går jag ofta och mumlar
denna monolog när jag går omkring på den parisiska kullerstenen,
för att vänja mig vid orden. Nästa vecka ska jag be min
privatlärare läsa in texten på band (nåja, på mobiltelefon), så att
jag kan härma hennes uttal alldeles exakt. Hon, Marie, har
förklarat för mig att jag är alltför svensk i mitt sätt att prata.
Hon tycker jag är för tyst och liksom ber om ursäkt för mig - en
äkta fransyska talar mer våldsamt och aggressivt, ja så säger hon
faktiskt. Men jag undrar; det finns väl även tysta och lite mer
försiktiga fransyskor.? Javisst svarar hon, men dom talar ändå med
ATTACK. Man ska liksom vilja chockera den man berättar något för.
Haha.
Ett annat projekt som jag äntligen lyckats ta mig tid för tack vare
detta vackra lufthål till höst, är att göra en "showreel". En
showreel är - hemskt nog - en slags reklamfilm om en själv som
skådis, och består av olika klipp från film- och TVjobb man gjort.
Denna film skickas sedan runt till castare, samt regissörer som man
skulle vilja jobba med. Showreelen håller i min bransch på att
ersätta den gamla tidens CV'n kan man säga. Jag har tack och lov
haft en duktig showreelskapare till min hjälp, men det har ändå
inneburit mycket arbete för mig. Det ska väljas material och tittas
igenom olika versioner, pillas med typsnitt och väljas bilder och
musik osv. Nu, på version 6, börjar vi se ljuset.. Det allra
svåraste har varit det där att välja vilka scener som ska vara med.
Särskilt för mig, som aldrig är nöjd med nånting jag gjort. Typiskt
stenbock.
I morgon åker jag till Stockholm en sväng igen. Ska repetera ett
par dagar inför ett spännande filmprojekt som jag ska jobba med i
december. Sen på lördag ska jag se premiären av "Puntila/Matti" på
Stadsteatern. Den är regisserad av en av de bästa teaterregissörer
jag vet; Alexander Mörk-Eidem, så jag rekommenderar den till er
redan nu.
Bilden högst upp så.. Detta är en av de konstigaste bilder jag
tagit, och därmed en favorit. Det är min kompis Ida Hackzell på
besök hos mig i Paris, och i detta ögonblick står hon på
metrostationen Anvers vid midnatt. Jag tänker inte avslöja varför
hon håller för öronen eller vilka männen i vitt är, det är ju dessa
mysterier som gör bilden så spännande..
A plus!